Ge mig bebis

Äntligen börjar jag tröttna på graviditeten. Det känns som en efterlängtad känsla, för mig betyder det att jag börjar bli redo att starta livet som trebarnsmamma och välkomna den nya familjemedlemmen till oss. Nackdelen med att jag börjat tröttna är såklart att det är så frustrerande, det är ju ett tag kvar. Och jag lär ju tröttna ÄNNU mer innan det är dags för bebisen att komma. Men jag får fokusera på innebörden av denna känsla.

Igår fick D mig att inse att jag VERKLIGEN är höggravid. Jag började beklaga mig över min fysiska form, jag känner mig som en fånge i en stor sumokropp. Att resa mig upp är jobbigt och på nätterna när jag ska gå på toa tar jag tag i madrassen och drar upp mig. Jag undviker att knyta skor om det är möjligt, ja jag undviker att böja mig helt om det går att låta bli. T har lekt en del med pappersflygplan han vikt, minst 15 stycken har legat på vårt sovrumsgolv. Jag har trampat på dem och stört mig på att de legat där i FLERA dagar. Idag tog jag tag i det och tog upp alla, men det är ju sjukt. Jag hade aldrig låtit de ligga så länge utan denna boll på magen.

Idag fick jag papper av barnmorskan som också talar om att det närmar sig. ”Frågor att fundera på inför förlossningen”, parkeringskort och broschyr om Plötslig spädbarnsdöd. Usch va det är hemskt. Men är tacksam för informationen, det är samma rön idag som det var när A och T föddes så jag kände till allt men att bli påmind är aldrig fel.

 

Innan lunch idag drabbades jag av en sådan där oemotståndlig trötthet och lade mig på soffan, slumrade en stund. Ljuvligt! Sedan blev det lasagne från frysen och just nu äter jag massa melon. Klockan har passerat tre och jag är rastlös, jag vill ha hem barnen. Men idag fick jag KLARA instruktioner att inte hämta innan klockan fyra.. Det var tydligen grejer som skulle hända på fritids, lika bra att göra som jag blir tillsagd.

Igår läste jag en del blogginlägg som jag skrev när A kom, det var väldigt nyttigt för mig. När jag känner mig lite mörk svärtas minnen lätt ner av denna tyngd och den första tiden med A fick nytt ljus. Jag hade fått för mig att det var tungt och jobbigt, men så var det inte. Visst, jag sov inget och jag hade tydligen någon jobbig hosta. Men dagarna flöt på ändå. Och då var ju T 2 år, lite skillnad om jag tänker hur det blir nu. Nu kommer T vara 8 år och A nästan 6 år, de kommer förhoppningsvis inte behöva varken mig eller D på nätterna så som T gjorde när A kom. Samt att T passade såklart på att testa oss och behövde ju oss väldigt mycket såklart.

Jag räknar inte med att ärtan kommer komma in i våra liv obemärkt, jag gissar att de kommer vara en omställning för barnen. Och kanske kommer det vara tufft, kanske inte. Jag tror det beror på mycket saker, bland annat hur ärtan är. Hur mycket kommer hen kräva? Det återstår att se!

Jag undrar om jag håller på att bli risig. Eftermiddagen har bestått av trötthet och huvudvärk. Jag har ”aldrig” huvudvärk.. Vill gärna undvika värktabletter också, kanske kan frisk luft hjälpa. Vätskebrist är det inte, jag har druckit supermycket idag för att se om det kunde hjälpa. Än så länge har det bara gjort mig ÄNNU mer kissnödig!

Hos BM

Jag tycker det är så kul att vara hos barnmorskan. Nu när jag inte har någon gravid i min närhet, jag går inte i någon föräldragrupp och jag är hemma HELA tiden så är behovet stort att få prata med någon insatt om ärtan.

Min klåda på fötter, ben och händer är ingen fara. Den klådan som man bör kolla upp är när det kliar OTROLIGT mycket under fötter och i handflator, då kunde det vara något med levern. Så är det inte för mig. För mig är det kli, mycket kli men mer PÅ fötter och händer.

Min magkurva stack iväg ordentligt men inte utanför några ”förbjudna” gränser. Ärtans hjärtljud låg som vanligt runt 145-150.

Nästa gång vi ses ska vi skriva ihop nåt till förlossningen, jag känner inget behov av att skriva nåt eget brev utan det känns bra att få med några grejer men jag gör hellre det med min BM så blir det kortfattat och med ett språk personalen förstår.

Ärtan hade nästan fixerat sig och nu ska det mycket till för att hen ska göra en volt. Nu ligger hen förmodligen såhär tills det är dags, TUMMEN UPP PÅ DET!

Jag är inte orolig för förlossningen MEN nåt som ändå florerar i mitt huvud är att när vi fick A så var latensfasen lång, precis som med T men efter att vattnet gått med A så tog det bara 1h innan han var ute.. För mig är det SNABBT och de som rör sig i huvudet är att ”tänk om vattnet går hemma”.. Kommer vi då hinna in..? Förmodligen är vi redan inne eftersom min latensfas är lång, så jag behöver nog inte oroa mig. Och det är inget som säger att förloppet blir det samma denna gång, men tanken finns där ändå.

Kanske ska jag packa BB-väskan, känns busigt tidigt och när jag tänker efter kan jag ju inte packa så mycket. Ärtans kläder, amningsskydd, amnings-BH och bröstvårtssalva! Jo men det finns ju mer jag kan packa, trosor och bindor. Jo men jag ska nog påbörja en väska! 🙂